Allkonstverket

Vernissage fredag 7 aug 17.00 – 20.00

Öppet: 8, 9 aug & 14, 15, 16 aug 12.00-17.00

I bagaget låg pappas pentax småbildskamera nedpackad. Jag skulle till Montana på utbytesår som fjunig 17-åring. Bländare, slutare och brännvidder var jag lyckligt ovetande om, och bilderna blev väl därefter. Men den gamla lilla manuella, analoga kameran hade väckt något hos mig. Det blev början på en livslång kärlek till fotografin; först som glad amatör och senare som yrkesfotograf, både som anställd och som frilans.

Jag har alltid varit road av att experimentera så mycket som fantasin har tillåtit mig. När jag såg en tidig drönarfilm, det måste ha varit runt 2013, av en älg i en skogsglänta insåg jag direkt att det här kommer att bli nästa stora grej inom fotografin. Efter en del efterforskningar hittade jag firman HAB i Ljungby som byggde professionella drönare. Jag grävde djupt i plånboken och köpte en 7 kg tung helvetesmaskin. Utan att veta om någon skulle vara intresserad av bilder och filmer från luften. Det var många, skulle det visa sig. De närmast abstrakta färgbilderna du ser på utställningen här var bland de första jag tog från luften. Jag och Ulf Hansson (vars tulpaner du också ser här) körde ner till Holland en kylig dag i april 2015 och hänfördes av de enorma tulpanfälten i regnbågens alla färger (nästan). Ulf är en av få odlare av holländska virustulpaner, kända från världens första börsbubbla. Runt 1636-1637 innan bubblan sprack kunde en enda, syltlöksstor tulpanlök kosta som ett centralt beläget hus i Amsterdam. Bland de högst värderade sorterna fanns bland annat Zomerschoon, en polkagrisrandig skönhet som du förutom på utställningen här hittar i mängder av samtida stilleben och på moderna tapeter och mönstrade tyger. När Ulf plockat sina favoritexemplar för vidare färd till den årliga tulpantävlingen i England brukar han generöst nog låta mig gå loss på resten att försöka avbilda i våtplåt.

För några år sedan lärde jag mig tekniken wet plate collodion (uppfunnen 1851), eller våtplåt på svenska, av Hans Jonsson, förmodligen Sveriges mest erfarne våtplåtare. Jag föll genast för den oändligt krångliga, långsamma och giftiga tekniken. När man lyckas blir bilderna tidlöst vackra, något helt annat än de förgängliga digitalbilderna. Men det är omåttligt svårt att lyckas. I korthet går det till så att en plåt eller glasskiva täcks med bomullskrut upplöst i eter och etanol, kryddat med olika metallsalter av till exempel kadmium. Därefter låter man plåten dra i silvernitrat upplöst i destillerat vatten några minuter, varefter en kassett laddas med den blöta plåten och bilden tas. ISO, ”filmens” ljuskänslighet, är under 1 vilket gör exponeringstiderna långa jämfört med en modern digitalkamera. När bilden är tagen måste den omedelbart framkallas, fixeras och sköljas. När den sedan torkat måste den lackas för att inte förstöras över tid av luftburet svavel. Har du gjort alla steg korrekt kommer det framställda fotografiet sedan att hålla i hundratals år.